Lycklig!

Dressyrträningen igår slutade magiskt! Dansa har gått bättre men jag fick höra så fina saker så jag blev alldeles pirrig av lycka.
 
Dansa började diskutera redan i traven under uppvärmningen. Jag snurrade henne och travade vidare och det kom nitar lite här och var, lurigast är att lämna väggen. Även denna gång bråkade hon betydligt mer än vad hon gör hemma, där släpper det fortare och sedan blir hon superfin. Patrik bad mig att hålla mig borta från väggarna och sa hela tiden åt mig att släppa alla krav och bara rida, (vara supernoga med att bara ta blixtsnabba halvhalter med handen och likadant med skänklarna) så jag joggade på i lägre form och lättridning och ganska omgående så kunde vi lägga in rörelser såsom skänkelvikningar och mycket volter.
 
När jag sedan satte mig ner så kom det nitar här och var igen. Jag har sedan några månader tillbaka börjat snurra henne i detta eftersom det löste uterittsproblemen. Men igår bad P mig att göra det innan hon hunnit stanna upp riktigt och med mer energi för att hon skulle komma ur snurrarna med tänk framåt. Det tog max två varv innan hon skyndade sig ur dom och vi kunde fortsätta där vi var (ist för att hon ska hinna stanna, dra i tyglarna, stampa och åla runt innan jag börjar snurra henne och när vi väl kommer iväg så har vi tappat allt). Även fast hon fortsatte diskutera så blev det inte alls samma avbrott i jobbet och efter en stund så var det nästan så att hon bara testade lite halvhjärtat med en hytt innan hon fortsatte med spetsade öron framåt. Knäppgök.
 
Vi red sedan igenom LB:2an och det gick bra. Jag red bra vägar för en gångs skull och Patrik fortsatte säga åt mig att släppa alla krav och bara rida. Inte tänka, bara göra. Efteråt så frågade P vart den där ryttaren kom ifrån?! Han var helt förvånad över att jag helt plötsligt började rida så bra. Han sa att jag gjorde allting helt rätt - satt i rytmen och balansen mitt på hästen, var mjuk och följsam och Dansa bara växte. Han bara överröste mig med beröm resten av lektionen så jag blev helt paff och lycklig såklart! 
Jag fortsatte rida efteråt och red lite öppnor, skänkelvikningar och galoppfattningar och Patrik frågade ganska direkt om det är såhär jag rider hemma. Jag tänkte en sekund och svarade ja. Han sa att det syns att Dansa känner igen sig i din ridning nu. Och sedan utbrast han lite frustrerat att det är ju såhär jag försökt få dig att ta fram hela tiden!! Haha. 
 
Jag har inte tänkt på det tidigare mer än att allt känns så svårt och går så dåligt på träning/när folk ser på nu sedan en tid tillbaka men allt känns så bra när vi rider ensamma eller med Hanna. Jag har så höga krav på mig själv att jag vill visa att vi faktiskt kan, men det ger mig prestationsångest och sätter omedvetna spänningar i mig. Dansa märker såklart av dom på två röda! 
Hon testar ju oftast i början på ridpassen hemma också men det är då mycket färre gånger och det är lika där. Jag VILL så gärna knäcka koden som gör att hon inte ifrågasätter så det blir en stress i mig, men den släpper så mycket fortare när jag inte har press över att jag ska behöva visa för någon som tittar på eller som på träningarna för Patrik - då jag verkligen inte vill hålla på med sånt trams utan vill kunna lära mig nya saker som vi kan ta med oss hem och träna på. 
 
Det blir tydligare och tydligare att hennes diskussioner i början av passet beror på små små spänningar hos mig, för så fort jag "bara rider" så slutar hon, men det är lättare sagt än gjort. Däremot så kan hon ju diskutera om andra saker också. En bra bit in i träningen när jag skulle rida öppna så ville hon inte ta innerskänkeln utan körde sin protest, men jag var snabb som attan med snurrarna så vi fick aldrig något stopp och efter några gånger så flyttade hon sig jättefint. 
 
Prestationsångest är en riktigt klurig grej alltså. Den är onödig och bara förstör, men SÅ svår att få bort. Men min förhoppning är nu när jag insett hur mycket den förstör, att jag ska kunna jobba bort det. Dansa gick inte så bra som hon kan göra igår, men jag red exakt så som jag ska och försökte lösa uppgifter och svårigheter precis som P skulle ha gjort själv. Hans fina ord och framförallt reaktioner på min ridning igår gjorde otroligt mycket för mig och gav mig så mycket extra kämparglöd! Jag är faktiskt stolt över mig själv för nu vet jag att jag har det i mig och att jag jobbar helt rätt hemma, så nu ska jag bara ge mig tusan på att kunna göra det bland folk också. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback