Årets första hoppning

Idag planerade vi in årets första hoppning. Förutom en markarbetsträning i slutet av Januari, så har vi inte hoppat riktiga hinder sen innan jul. Jag byggde upp några hinder i kyrkpaddocken där vi aldrig hoppat förut.
 
Valde att rida utan sporrar även idag och Hanna E kom och agerade sällskap och hinderpersonal. Dansa var inte alls lika pigg idag utan jag fick jobba mer för att få henne framför skänklarna. Hon surade en del i början idag men ingen istadighet, så egentligen var det inget märkvärdigt men nu blir jag ju nojig att det är påväg att bli sämre igen. Ska dock slå bort det för jag kan inte hålla på och gå med en orolig klump i magen jämt och ständigt för alla småsaker. Måste ta den oron när problemet verkligen är här i så fall. För många gånger är den där klumpen helt i onödan.
 
Så fort jag började hoppa så vaknade hon till och blev piggare vilket gjorde mig jätteglad. Tog inte skänkeln 100% hela tiden men oftast och det ska jag vara väldigt nöjd med utan sporrar och i den paddocken som vi haft stora problem med bjudningen i (HÖR du det Paulina! Var NÖJD).
Vi hoppade ett räcke på diagonalen och en 5,5a på långsidan. Vi brakade in i räcket en gång då Dansa och jag missförstod varandra grovt. Hon föll ner på knä men hon lyckades reda ut det. Usch vad jag får ont i hjärtat när sånt händer. Men Dansa brydde sig inte ett smack utan sprang glatt emot hindret igen och hoppade utan att blinka ♥
Förutom det missödet så tog hon tag i hindren varje gång och bjöd fint på dom, vilket jag saknat som ni vet. Så jag är så himla glad för det! Beror såklart på att jag inte stänger in henne mellan hjälperna längre och hon kanske börjar våga lita på mig nu? 
Vi höjde upp till ca 85cm (hade ingen mätpinne) och det var alldeles lagom för dagen. Lätt och kul skulle det vara, och det var precis vad det var!
Nu måste jag släppa det gnagande om kraschen och att hon var lite sur i början. Punkt.
 
Efter hoppningen avslutade jag med lite galopparbete och hon var hur fin som helst, så jag fick tvinga mig att sluta. Sedan travade vi av i lång och låg form och hon både kändes och såg så nöjd ut, så jag får tusan skärpa mig.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback