Veterinär och uteritt

I morse åkte vi till veterinären med Winston som vart halt 3 veckor nu. Han har blivit bättre men är fortfarande tydligt halt. Tyvärr så fick vi svar vi helst inte ville ha, även om vi var ganska beredd på det. Det gick dock inte få något 100% svar på en gång utan nu väntar en lång vila och sedan får framtiden visa vad som händer. Jag har dock inte gett upp hoppet om att det kan gå fortare och att det inte är så allvarligt! 
Det är inte bara jobbigt att Winston har ont (fast han mår bra i hagen då han inte är halt i skritten) utan också att Dansa och jag inte får sällskap av dom på uteritterna. Vi vill ju busa, och njuta av friheten och livet med dom!
 
 
 
Dansa och jag red ut när vi kom tillbaka. Hanna åkte bil med oss hela vägen bortåt, till renarna, men sedan var hon tvungen att fortsätta till jobbet. Så vi tog oss hem helt ensamma. Dansa tror ju att vi är ensamma hela tiden för hon förstår såklart inte att bilen som förföljer oss är min plan B ;) Hemåt har ju sällan vart något problem, även fast vi suttit fast då också. 
Jag behövde bara snurra henne ett varv utanför gården idag och sedan traskade hon på hela ridturen! Stod emot lite ibland och något enstaka stopp men aldrig bakåttänk. Stora delar bjöd hon på bättre än vad hon brukar göra när vi rider själv så det var jättekul. Hemåt var hon inte alls så het som hon vart sista tiden, utan bara helt lagom pigg. Jag blev nästan lite besviken. Haha. Vill ha hennes nya jag kvar. Jag passade på att galoppera en del när hon inte kändes som en tickande bomb. 
 
Nu har vi ridit ut ensamma 4 gånger sedan vår stora svacka, som egentligen bara höll i sig 3 ridturer.. hehe. Inte konstigt att Hanna och Patrik himlade med ögonen när jag hade panik över att jag MÅSTE kunna rida ut i vinter när jag inte har paddocken. Ja jag kanske är lite väl dramatisk ibland.. men så funkar tyvärr min hjärna ;) Vi har ju haft halvproblem hela våren att rida själv, men jag räknade bara de 3 ggr vi inte klarat oss själva efter att Dansa kommit på att om hon inte vill gå, så får jag minsann inte leda henne heller. 
I alla andra situationer vi haft problem (japp, det är många) så har det löst sig bara jag hittat rätt teknik, och nu känns det som att jag gjort det med stoppen på uteritterna också. De där snurrarna tror jag kan vara vår grej som kommer fortsätta fungera. Jag känner att jag kan behärska det och därmed också kan vara väldigt konsekvent. Och det gör inte Dansa upprörd utan bara less, vilket gör att hon går. Håll gärna en tumme eller två!
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback