Envisast vinner

Att stå uppställd i gången och bli borstad tycker Dansa är mysigt, men lite tråkigt.. det brukar hon lösa med att leka med uppbindningsrepen, försöka vända sig ut och in för att titta på medan jag borstar, eller dra någon hov i golvet då och då.
Det där med hovskrapandet gillar jag inte. Men den erfarenhet jag har av det är att vid tillsägelse så blir det bara värre eftersom det ofta är uppmärksamheten dom vill uppnå. Därför brukar jag bara ignorera och hon slutar efter bara några få gånger.

Ikväll hade hon visst andra planer.. jag stod och borstade hennes rumpa när hon drog igång och började skrapa med högerfram, efter sisådär en halv minut blev hon trött i benet.. så hon bytte till vänster och skrapade allt hon kunde. Så slutade hon en sekund och jag tänkte att nu har hon gett sig. Men nejdå! det var bara dags för benbyte igen. Jag tog ett djupt andetag, borstade vidare och tänkte att hon ger sig när som helst. Men hon bytte ben igen, och IGEN...! Jag kunde riktigt se hur hon sneglade bak på mig för att se hur länge jag skulle stå ut.

Hoven nöts ner av betongolvet och hon tog verkligen i med sina skrap/stamp så jag beslöt mig för att testa överraskningsmetoden, en "tillsägelse" som hon inte trodde kom från mig. Jag borstade vidare med ena handen som vanligt och smög iväg den andra till repet hon satt fast i och rök till plötsligt, snabbt och utan ett ljud. Hon stannade upp förvånat, men började skrapa igen. Så jag gjorde samma sak igen och hon stannade upp för att se vad som hände. Tror ni hon gav sig? Nehejdå! hon var ju tvungen att testa om det skulle hända igen. Men när jag röck tredje gången så insåg hon sambandet och precis när hon lyfte hoven för att skrapa så ställde hon lugnt ner den igen. Och gav upp :)

Två riktigt envisa brudar. Det kan sluta hur som helst och efter hur lång tid som helst.



Retstickan!


1 årskalas

Idag firade vi Jonas 1-årsdag eftersom dom inte är här på lördag när hans riktiga dag är. Vi blev bjudna på hemmagjorda hamburgare och sedan bullar och hembakt godis. I det där hemmet kan dom baka minsann! Så himla gott!
Jonas fick äta sin första alldeles egna bulle dagen till ära och han var som vanligt glad och bjöd på skratt. Han har dessutom ärvt sin systers kärlek till kameran och ler det största han kan så fort en kamera riktas mot honom. Gulleplutt!!

Blev såklart en massa bus med Hedvig också. Vi lekte kurragömma med Magnus och Anna till en början. Sedan byttes dom ut mot Patrik och Sune. Sune fick leta medan vi tre gömde oss i den mörka grottan (bastun). När Sune aldrig kom, och vi hörde en drake som tagit honom.. så vi fick helt enkelt börja planera hur vi på bästa sätt skulle kunna överleva i grottan. Som tur var hade Hedvig en ficklampa så vi såg något!!
Turligt nog kom Sune till sist och räddade oss. Men då var det bara att gömma sig igen!
När vi skulle åka hem fick Annika leta Hedvig istället. Fast dom skulle låtsas att hon var Sune. SÅKLART.


Den yngsta och äldsta kusinen i klanen.



Kurt-Sune på span!


"grottan" blev ljus med kamerablixten. Här delas hittelönen ut som Kurtan ska få.

Fiddlerbus!

Rapporterna från Tidaholm är positiva, med en liten parentes. Josefine är jätte nöjd med honom! Tycker han är så go och snäll och tycker att det märks att han är mycket hanterad. Det värmer i hjärtat att höra det eftersom jag och framförallt Annika har lagt ner en hel del tid på borstning och hantering inne i stallet.

Dock så finns det ett litet "men". Lille busen har visst upptäckt grejen med att rymma!
I söndags när han var ute i hagen första gången där så såg hon genom fönstret att han hoppade över staketet men lyckades inte riktigt och därmed drog sönder det. Inga skador och troligtvis gjorde han det efter att ha blivit inträngd i ett hörn av hagkompisen.
Igår när hon tagit in några hästar och kommer ut på stallplanen möter hon en lycklig Fiddler, utanför hagen. Den här gången var staketet helt så hon vet inte om han hoppat eller krypit. Busen!!
Hemma har han aldrig haft tendens till att hoppa över, inte ens när han avvändes från Visa, så jag hoppas att han slutar upp med de där ideerna. Annars får hon väl bura in honom :P

Hur som helst så känns det som att han kommit till rätt ställe!



Slädåkning i prästgårn

4 tömkörningar, 1 tömkörning med skaklar och sedan var det bara att spänna på släden och åka. Det där med inkörning var väl inget! ;) Haha
Eller så kan det var så att vi hade en väldigt liten och behändig häst, som detssutom verkar vara totalt orädd. Så vi hade kanske lite tur. Kanske.. ;)

Hur som helst. Morfar lagade en liten släde som mamma och hennes syskon lekte med när dom var liten, så vi spände fast den bakom Lukas i söndags och Annika och jag åkte några meter var. Tyckte det var taskigt att låta honom dra oss då han är otränad, släden i sig är ganska tung och medarna var lite rostiga och gled dåligt. Till sommaren ska han vara i topptrim så vi kan ut och köra med vagn!
Lukas reagerade som vanligt inte det minsta på släden, förutom att han verkar tycka att det är kul.

Så igår när Hedvig och Jonas kom hem med Anna på sportlov så fick dom ta en premiärtur!
Det var uppskattat från alla parter och jag kunde inte sluta att le. Så otroligt gulligt!!


Klart Dansa vill ha hjälmen
Jag sitter på knä och är ändå högre. Här snackar vi liten kille :)

Seg söndag

Viktor åkte iväg på match tidigt i morse och jag tvingade mig själv att sova fram till kvart i elva. Hade bestämt mig för att ha en riktig segis förmidddag idag och jag kan inte säga annat än att jag lyckats!
Sov som sagt till och från till kvart i elva och sedan dess har jag legat under en filt i soffan och läst bloggar med persiennerna fortfarande neddragna.

Men nu är det dags att ta tag i mig själv. Måste stoppa mat i magen och sen ska stallkläderna på. Annika och jag ska tömköra Dansa och sedan har jag stallhelg i stallet, så det innebär insläpp vid halv fem och matning sju. Där imellan ska Bronzac ridas och det ska mockas, fixas mat, städas och läggas ut hö i hagen. Så nog får jag min dagliga motion och friskluft ändå!
Känns lite motigt att åka till prästgården idag och faktiskt inse att Fiddler inte står kvar. Så länge jag är här hemma kan jag ju låtsas att han är där i alla fall. Resan ner till sitt nya hem igår hade gått bra i alla fall. Fick sms vid sju om att han stod i sin box och åt hö, så det tog väl ca 8 timmar.

Foto på Dansa vintern 2010-2011

Hejdå fina grabben

Nu står Fiddler i en transport påväg ner till sitt nya hem i Tidaholm. De nya ägarna kom i morse och hämtade honom. Känns så sorgligt att han flyttar så himla långt bort, men de som köpte honom verkar vara himla trevliga och bra människor, så det känns ändå bra.

Dom hade tagit med en shettis som sällskap i transporten och hon blev väldigt poppis inne i stallet kan jag säga! Dansa ville bra gärna hoppa ut och leka lite. Hon hade nog mer än gärna följt med i transporten hon också. Men det kan hon glömma! Hon får inte åka någonstans utan mig :P

Fiddler som aldrig sett en transport ens en gång, gick sakta men säkert på den utan minsta lilla tänk bakåt. Det var läskigt och konstigt, men med små små steg och med hjälp av Annika påputtande bakifrån och en ny hästkompis därinne, så bestämde han sig för att gå in. Duktiga killen!

Nu har han bara 50-60 mil innan han är framme.. blir en tuff första-resa men han verkade cool så det kommer nog gå bra. Han har ju sällskap där bak i alla fall.

När transporten rullat iväg utom hörhåll så släppte vi ut resten av familjen igen. Visa sprang runt och ropade och letade, stackarn. Man känner sig som en skurk.

Det kommer bli tomt i stallet ett tag framöver innan man vant sig att den lille lurefaxen inte står där i sin box och ska retas med syrran hela tiden.


Stor och ljus transport och en bra kompis. Det blir nog en
trevlig resa :)


Söta träskor!



Eurosko har 70% i hela butiken nu eftersom dom ska byta lokal
och mina kollegor har sprungit fram och tillbaka där länge nu för att hitta fynd.
Så idag tänkte jag att jag skulle se mig om lite också och nog fyndade jag allt!

1 par ballerina med kilklack 499:-
1 par träskor 699:-

betalade 359 :- så det var ju nästan löjligt.

Älskar träskorna! Otroligt sköna och så himla söta :)


Makroner



Viktor fyllde år 3 januari och på lördag har vi bjudit hit min familj för att fira honom.
Lite sent kan man tycka, men bättre sent än aldrig ;)

Viktor önskade sig makroner så jag var snäll och bakade det igår. För andra gången i mitt liv.
Första gången var i september när jag fyllde år och dom blev inte speciellt stiliga. Haha.
Använde mig av en vanlig plastpåse när jag spritsade ut dem då, (rekommenderas INTE) men nu
införskaffade jag mig en riktigt spritser och det gav ju verkligen resultat!
Har gjort hallon och citronsmack och kan varmt rekommendera båda två. Sjukt goda!
Jobbigt att dom ska ligga i kylskåpet till på lördag..

Har även bakat semlor och ska göra chokladbollar nu ikväll.
Så nog kommer dom få sockersuget mättat på lördag allt! :)


Alla hjärtans dag

Viktor och jag firade alla hjärtans dag med att gå ut på Kina och
äta en god 3-rätters middag.
Otroligt gott och mysigt med lite kvalitétstid!

Efter middagen åkte vi och hämtade Kurt-Sune och
sedan satt vi och spelade Donkey Kong på super nintendo!


 ♥


Bildkollage


Alma har gjort ett så fint kollage!


Häst-flicka

4 december mätte jag Dansa till 147cm. I början på den här veckan, drygt två månader senare så mätte hon 150cm. Hon har alltså spräckt ponnymåttet nu :)
Vid den här åldern sägs det att unghästen växt ca 90% av sin höjd och stämmer det så kommer hon bli ca 165cm. Det låter perfekt tycker jag!
Verkar ganska troligt också då hennes far är 178 cm och hennes mor ca 156cm. En unghäst närmare 180 skulle inte kännas så roligt så jag hoppas att hon inte får fnatt och växer som en tok.




Underbar dag!

Att vakna upp till den strålande solen idag var ju helt fantastiskt! Sen har dagen bara fortsatt att bli bättre och bättre. Jag har vart ute hela dagen och bara njutit.

Började med en halvlång promenad med Sune på förmiddagen. Han pinnade på och verkade njuta lika mycket som mig.
Efteråt fick Sune åka hem till mamma medan jag fortsatte mot stall nr 1. Bronzac och jag red ut på en härlig tur med Sandra och Fille. Pigga och glada hästar!

Efter några timmar där så åkte jag vidare till stall nr 2. Vi började med att fota lite på Fiddler åt en spekulant. Sedan var jag ute på en rekordlång tömkörningsrunda med Dansa och Annika med Visa som sällskap. Vi gick nästan hem till morfar och Annika, och sedan ut en runda på en åker. Dansa skötte sig exemplariskt. Som vanligt blir hon seg som en myrslok på hemvägen och vill styra in på alla vägar som går, förutom de som leder hem. Men tycker att hon lyssnade bra ändå och jag behövde aldrig gå fram till huvudet och få igång henne.
Vi gick ut i "djupsnön" på en åker och den ville hon inte gärna lämna. Hon stoppade ner hela huvudet i snön och ville nog helst lägga sig ner och rulla.
Sedan i slutet av rundan så var det dags för första traven, under tömkörning och utan ledare. Har ju haft fel längd på tömmarna tidigare så har stått så nära bakbenen, och det är ju inte det optimala ifall hon börjar busa. De två första igångsättningarna svarade hon genom att göra små bocksprång. Men sen! då travade hon på jätte fint!

Till sist så selade jag lille Lukas och gav mig ut på en tömkörningsrunda med honom också. Vi sprang med Annika, som åkte spark, till mjölkladugården så att morfar också skulle få se den lille "körhästen". Lite småjobbigt att springa i kängor och täckkläder. Haha. Men Lukas verkar tycka att det är skitkul! På onsdag ska vi prova låta honom dra skaklor så att han får vänja sig att dra, och för att se om han är bakskygg. Spännande :)

Kom hem vid halv sex och sedan dess har jag ätit tacos, såklart!. Och nu är det wallander med min kärlek ♥






Ego

Pratade med Kina och bestämde riddagar med henne. Det är hon som hjälper mig att sköta och rida Bronzac en dag i veckan, så att jag ska hinna med lite annat ibland.

Det var någon vecka som vi hade olika önskemål och dagar och då sa hon att jag absolut inte ska känna att jag måste låta henne rida ifall jag vill sköta/rida honom själv just den dagen.

Som svar fick hon att hon inte skulle oroa sig, för vad gäller Bronzac är jag ganska egoistisk. Så vill jag ha honom själv, då ser jag till att det blir så.

När jag sa det till henne så insåg jag att det verkligen är sant. Jag ser inte mig själv som någon egostisk person, utan jag försöker ställa upp för andra så gott jag kan, även om det betyder att jag får ändra mina egna planer och behov.
Men vad gäller Bronzac så är jag svårare. Jag kan sträcka mig till en viss gräns, men säger mitt hjärta ifrån, så gör det. Och då är jag inte rädd för att öppna munnen. Bronzac är en fruktansvärt stor del i mitt liv. Han har funnits med sen jag var 13 år och mellan 13-22 år händer mycket i ens liv. Jag behöver honom för att må bra och jag måste känna att jag inte sviker honom, eller lägger honom åt sidan för något annat. För han är inte värd det med tanke på allt han hjälpt mig med.

Bronzac fyller 21år och med hans ålder så ökar känslan av att hela tiden vilja finnas nära och hålla koll. Ingen känner honom som jag. En enda blick så ser jag om han mår dåligt. Ett enda skrittsteg på ryggen så känner jag om något är fel. Det handlar inte om kunskap, utan det handlar om hur otroligt bra jag känner honom. 

Bronzac och jag borde, teoretiskt sett inte klaffa för fem öre, om man ser till personligheterna. Men somliga växer ifrån varandra. Bronzac och jag har vuxit ihop ♥
 


Vänskap och tillit


Fredagkväll

Har en förhoppningsvis super duper god kantarellpaj i ugnen och tvätt i tvättmaskinerna. Ska snart äta och ta reda på tvätten innan jag slår mig ner i soffan för kvällen.

Helgen består av lite jobb och hästarna såklart. Viktor är på cup i Sundsvall ikväll och på söndag så jag roar mig bäst jag kan här hemma. Brukar dock inte ha så svårt att fylla dagarna ;) snarare tvärtom. Hoppas bara han hinner hem till Wallander på söndag. Jag vill se, men vågar inte titta själv! Haha.

Bronzac är nyskodd, pigg och glad och Dansa har kryat på sig och är sitt vanliga, busiga jag. Känns otorligt skönt! :)

Ja, mycket mer hade jag inte att berätta.

Förutom att jag var med i tidningen idag då ;) Flera stycken som blivit förvånad över mitt namn, så dom har visst inte hängt med i svängarna. Vilket inte är så konstigt kanske, men jag har ju hetat Paulina i ett helt halvår nu.

Tvätten kallar. Tjao!

Kolik

När Annika och jag kom till stallet igår eftermiddag så var Dansa alldeles snöig på hela kroppen. Med tanke på att det inte snöat på hela dagen så tyckte jag det var väldigt märkligt. Rullar dom sig brukar ju snön falla av.

Vi tog in dem och Dansa ställde sig och hängde längst in i boxen utan att röra maten och då började vi ana oråd. Hon var blöt i pälsen på vissa ställen och snön som fanns hade frysit fast. När vi fick höra att dom sprungit som galningar på förmiddagen så gissade vi att hon blivit svettig, rullat sig och blivit riktigt kall och därmed nedkyld så magen slogs ur funktion. -5 grader, blöt häst som varit varm och ganska mycket blåst = ungefär det värsta som kan hända.
Vi borstade fort bort snön och slängde på henne en fleece och ovanpå det ett fodrat ute täcke för att få upp värmen. Eftersom hon började trampa runt och ville lägga sig gick jag ut och ledde henne. Blicken var tom och hon försökte lägga sig så fort hon fick chansen.

Vi ringde veterinären men dom tyckte vi skulle leda henne och avvakta någon timme, så medan Annika gjorde ladugården så gick jag med Dansa mellan strax efter 3 och halv sex. I slutet vägrade hon gå och lade sig ner  allt oftare. Hur mycket jag än skrek, drog och puttade med hela min tyngd på henne. En gång rullade hon fast sig i boxen så jag fick ta tag i ena frambenet och dra allt jag bara kunde och lyckades tippa över henne. Tack och lov så höll hon sig lugn.
Sista gången jag fick ut henne på gården så kastade hon omkull sig nästan direkt. Jag kämpade i säkert 5 minuter med att få upp henne men hon bara låg där, så tillslut sjönk jag ihop snyftandes bredvid henne och lade huvudet i mitt knä. Det kändes så hopplöst och gjorde så fruktansvärt ont i mitt hjärta att behöva slita, dra och skrika för att få upp henne när hon så ynkligt låg där på marken pga smärta och utmattning. Jag fick gång på gång intala mig att jag var tvungen för att hon inte skulle rulla sig och riskera få tarmvred.
Vi samlade lite krafter båda två innan jag insåg att hon verkligen måste upp för att inte bli nedkyld igen. Tack och lov reste hon sig och följde med in i boxen, och strax efter kom Annika och hjälpte till. 

Eftersom att hon blev sämre hade vi ringt veterinären så han kom strax efter sex. Efter 3 sprutor med metacam, kramplösande och något mer så piggnade hon på sig ganska fort. Efter 30 minuter var vi ute och gick en sväng och redan då var hon mer alert och skrittade på bra. När hon kom in började hon tugga i sig lite hö och magen hade börjat låta, så vi kunde andas ut och jag åkte till Bronzac en sväng.

På vägen hem svängde jag in hos Dansa igen och fick en stor klump i magen när jag kommer in i stallet och bara öronen sticker upp. Hon låg ner och jag var så rädd att det tagit om. Dock så var hon inte spånig på sidan eller ryggen vilket betydde att hon inte rullat sig något, utan bara legat helt lugnt och vilat. Jag gick in och klappade om henne och när hon sedan inte ville ha varken hö eller morot, och dessutom lade sig platt på sidan så fick jag lite panik. Jagade upp henne och gick ut en sväng på gårdsplanen. Hon gick på lika bra som tidigare och när vi kom in så tuggade hon i sig lite hö och magen lät bra, så jag kunde andas ut igen. Troligtvis var hon så fruktansvärt trött. Stackars liten 2-åring som promenerat nästan 2 timmar, magsmärtor, veterinärbesök.. det blir nog rätt tufft för både kropp och huvud.

När jag vaknade av Annikas sms kl 5 i morse som sa att hon verkade må bra, förutom lite trött, så kunde jag äntligen andas ut och sova lugn de sista timmarna.

Ikväll när jag kom dit så låg hon, men reste sig så fort jag kom in. Hon blev sitt vanliga hispiga jag när hon fick syn på en morot så allt är nog bra nu :) Dock så gäspade hon massor, så lite pömsig är hon fortfarande.



Lilla sjuklingen <3


Så här vill vi se henne!


Stämplad

Vaknade i morse och möttes av det här märket på halsen. Vi fick stämpeln på handen inne på Ljusnan igår så jag har alltså tillbringat natten på antingen min eller viktors hand. Inte går det tvätta bort heller! haha


Unghästutbildning

Det här med utbildningen och framtida inridningen av Dansa gör att jag pendlar otroligt mycket känslomässigt. Ibland känner jag mig så värdelös och osäker, medan jag andra stunden känner mig så stolt, positiv och lycklig.

Att utbilda ett litet föl från 11 månaders ålder genom all typ av hantering, tömkörning, longering, sadelvänjning, miljöträning och sedan även insittning och inridning. Som sedan följs av inhoppning och vidareutbildning inom alla områden är inte något man bara får för sig att göra. (trodde jag) Det krävs otroligt mycket tid, erfarenhet, kunskap, tuffhet och tålamod. Alltså något jag aldrig skulle få för mig att göra. En liten mes med erfarenhet av två trygga gossar och några enstaka klubbtävlingar i bagaget. Jag har aldrig förstått dem som "riskerar livet" genom att sätta sig på en häst för första gången och sedan ta itu med alla duster däremellan då hovar swishar åt alla håll och en 600kg klump som inte har koll på sin egen kropp ens en gång.

Men det här året har jag tänkt om. Jag är en äkta grubblare (vidrigt tankspridd skulle säkert många i min omgivning kalla det) och mycket av min energi går åt till att analysera varenda liten detalj i mitt huvud. För- och nackdelar, varför hände det? varför hände det inte? Vad skulle jag kunnat göra annorlunda? Vad hade kunnat hända om.. när.. hur..?

Jag började tidigt i våras att pyssla om Dansa, då 11 månader gammal, med tanken att ha lite kul och få lite erfarenhet av föl/unghästar innan hon skulle säljas. Vi tog små promenader, tränade på att gå in själv från hagen och vara i stallet utan mamma (Dansas mamma alltså), tränsade och selade. Tiden gick och vi lärde känna varandra mer och mer. Ångesten började krypa på när jag kände att hon skulle bli såld en dag men samtidigt fick jag nypa mig själv i armen och påminna mig om att jag aldrig skulle våga/kunna kunskapsmässigt att utbilda henne vidare och rida in henne.

Men jag skulle såklart fortsätta så länge hon fanns kvar. Jag ringde upp Anna-Maria för att se om hon ville hjälpa mig under tömkörningsträningen, vilket hon ville! Dansa var dock en envis sten som bara låste fast benen och vägrade gå hur mycket vi än drog, lockade och skällde. Jahapp, där fick jag det svart på vitt. Ingen unghästutbildare av mig inte :P Men vi kämpade vidare och provade allt vi kunde komma på, jag tränade ledarskap och gick små promenader.

I slutet av sommaren fick vi en rejäl dipp då A-M och jag var nere i hagen och kämpade på med tömkörningen. Dansa fick black out och reste sig rakt upp medan jag ledde henne. Jag blev rent ut sagt livrädd och kände där och då, att det här kommer inte gå. Tråkigt. Men sant. A-M skulle åka hem till Gävle och börja skolan igen, men som tur var kunde Annika hjälpa mig. Nog för att jag är en fegis, men min envishet slår högre!
Vi tömkörde med blandade resultat några gånger och Dansa höll sig på backen, innan det var dags igen. Denna gången tog jag det dock mycket bättre. Rädslan grep inte tag, konstigt nog, men jag blev överlycklig. Kanske det kommer fungera ändå?
Vi kämpade vidare, hade fortfarande ledare så kändes som att vi inte kom någon vart. Trampade på samma ställe och någon vecka senare reste hon sig igen på en åker och slog över medan vi förvånat stod och tittade på. Dansa reste sig illa kvickt, minst lika förvånad. Sedan den dagen har hon faktiskt inte rest sig rakt upp någon gång, så jag hoppas att hon blev rädd. 

En vecka i höstas fick hon flytta till Marie i Bollnäs där hon skulle kunna hjälpa mig med henne, men eftersom det inte fungerade med hennes häst så fick vi ta hem henne igen. Tråkigt. Men fick ju bli en riktigt ordentligt bra miljöträning för henne, som hon skötte otroligt bra!

Under vintern har vi nu kommit så långt att hon kan "trav" kommandot, hon kan tömköras utan ledare och gå över träfärgade bommar. Vi har påbörjat longeringen, som troligtvis fick sitt genombrott igår, då fick hittade en lösning på problemet då hon vill komma in till mig i mitten. 

På mindre än ett år har jag från att ha longerat och tömkört Bronzac ca 1 gång vardera (en "veteran" som lyssnade på minsta kommando) UTBILDAT en unghäst i tömkörning, påbörjat longering, åkt på två olika ställen för miljöträning, påbörjat sadelvänjning, hänga på ryggen och visa respekt för människor i allmänhet. Allt detta ska naturligtvis vidareutvecklas och den största prövningen är ju naturligtvis kvar, inridningen. Men från att vara livrädd och helt okunnig, har jag till stor del tillsammans med Annika (som gjort det grövsta grundjobbet) format en trevlig individ.

Jag läser otroligt mycket, tittar på filmer, pratar och ställer tusen frågor till hästmänniskor om alla små detaljer och genom det och sunt förnuft så har jag lärt mig massor. Men det går som sagt upp och ner, ibland känns det som att jag har tagit mig vatten över huvudet. Hur kan jag vara så dum att jag tror mig kunna rida in en häst? Medan vissa stunder, de stunder då jag och Annika tränar Dansa (vilket borde vara de viktigaste stunderna?), gör att jag tror att det ska kunna gå. Jag har flera hästkunniga folk runt mig som jag kan få hjälp av, och jag tycker själv att jag har ett bra sätt att handskas med hästar på. Kommer jag känna längre fram att jag inte har ridkunskapen så finns det nog någon som kan hjälpa till att rida till henne ibland. Om inte annat får jag väl se mig besegrad då och inse att jag faktiskt tagit mig vatten över huvudet. 

Men varför ska jag göra det nu, när det faktiskt går framåt hela tiden? Varför ska jag känna mig så osäker när jag faktiskt varit med och åstakommit det jag gjort? 

Går det så går det. Går det inte, så får jag bara inse det.
Det som är viktigast är att jag inte gör det för att bevisa något för mig själv eller någon annan, utan jag gör det för att jag älskar Dansa som individ och det är en så omätbar glädje att få se henne lära sig saker som jag, med hjälp av Annika, har lärt henne. 

Dansa har tagit en bit av mig hjärta och det skulle vara så innerligt roligt om vi kunde fortsätta att utvecklas tillsammans, för det är precis vad vi gjort hela tiden. Det hon lär sig, har jag sekunden innan lärt mig själv. 


Det är Dansa och jag. Nu eller aldrig. Jag tänker inte ge upp i förväg.


Utan Annika skulle det dock aldrig gå, så jag hoppas att hon inte tröttnar på oss! ;)


Linslusar

Vi höll nästan på att snöa över under ridturen ikväll. 
Och oj vad irriterad jag var på en skottande traktor med snökedjor som vägrade stå stilla 1 min för att släppa förbi oss.
Antingen var han så blind att han inte borde vara ute i trafiken, eller så tyckte han det
var skitkul att låta oss stå där och vänta med rädda hästar. Morr!

Almas mamma hade kameran med sig till stallet så jag och Bronzac (läs: Bara jag. Bronzac ville helst inte lämna sitt hö) passade på att sno åt oss några kort vi med ;)








Nytt projekt!

Operation köra-in-Lukas startades idag!



Kanske Hedvig och Lukas kan ta sig en tur med vagnen om några månader? ;)